Hittade alla kvitton från Göteborg härom dagen. Vi sparade ju alla kvitton när vi var där i fall det det fanns någon försäkring, men sen har dom bara blivit liggandes, då jag vid en snabbkoll såg att varken jag eller M hade nytta av dom i fackens medlemsförsäkringar. Men så dök dom upp härom dagen och jag kom på att jag aldrig räknat ut den totala summan av allt vi var tvungna att köpa i Göteborg...det var ju muntert...eller så inte. 6000 kronor la vi ut på en vecka. Allt var väl inte livsnödvändigt, men mat måste man ju äta flera gånger per dag + att vi knappt hade några kläder med, så det blev ju några timmar på Nordstan för att inhandla sånt. Ja, ja, det är bara att gilla läget och det är ju ett tag sen så jag sörjer inte dom pengarna, men jag fick ett ryck och tänkte kolla försäkringar lite mer noga. Hur kul är det på en skala??? Kommunal var väl inga problem, men att hitta i Byggnads djungel. Blev dessutom tipsade om barnhjärtföreningen när vi var där nere så jag gjorde en lite större koll. Tyvärr verkar det just nu inte som om det finns något som täcker, inte så där bara utan vidare i alla fall. S är försäkrad så för henne hade allt varit grönt, men T hade vi inte hunnit försäkra och det hade nog inte gällt fullt ut ändå då det är nån 6-månaders regel som jag inte fattar så mycket av. Nån som har någon idé? Svärmor hade nå förslag som hon skulle kolla upp också. Annars så får det vara. I slutändan är vi faktiskt mest glada och lyckliga över att allt gick så toppen och slutade bra.

Hur som helst när jag var inne på barnhjärtföreningen snubblade jag in på Drottning Silvias barnsjukhus och fick såna flashbacks...postivia sådana faktiskt. Trots anledningen att vi var där så var allt så mysigt, både på barnIVA och på hjärtavdelningen. Eftersom T var kopplad med alla de möjliga slangar och sladdar så satt vi rätt instängda på ett och samma rum, men personalen fanns ALLTID inne på salen och de andra barnens föräldrar var ju också där. Vi var ju rätt trötta och sluta första dagarna, men sen blev det som en liten familjär stämning där inne. Dessutom hade vi väl turen (eller så har dom gjort det så) att det var inte så stor variation på personalen. Jag minns speciellt Sara, Monica och...en kille vars namn jag inte kommer på nu. Det var nog dom vi träffade mest den veckan. Jo, en till blond tjej som jag inte heller kommer ihåg namnet på. Jag kommer nu på flera till, men de var nog de tre förstnämnda som satte mest spår i minnet. Sara tog emot oss när vi lätt förvirrade stapplade in på avdelningen, efter en sömnlös natt och tidigt morgonflyg. Hon visade oss runt och låste upp samtalsrummet åt oss i väntan på att operationen skulle bli klar. Det var guld värt att få sätta sig ner och få komma bort från alla andra människor. Det är inte så himla kul och sitta och vänta med massa okänt folk när man är i lätt chocktllstånd och inte vet nånting. Monica var en lite äldre kvinna (som inte kan ha varit längre än 150cm!) som, jag tror, alltid jobbat med barn och som fortfarande verkligen älskade sitt jobb. Hon var helt underbar! Hon kom alltid och pysslade om föräldrarna lite extra och tog sig alltid tid (som alla andra också alltid gjorde), men hon var bara så där mysig. Näst sista natten, då vi mammor (ja, det blev vi mammor eftersom vi ammade) fick varsin tältsäng och fick sova hos våra barn gav hon en av mammorna frukost på sängen, för hon tyckte mamman såg ut att ligga så skönt. Sånt bemötande kan verkligen förgylla en hel sjukhusvistelse. Han, den där killen då...Jonatan hette han ja, han var mest bara trevlig och hjälpsam och så där normal...hahaha. Normala var dom alla, men jag vet inte hur jag ska beskriva honom. Han var lätt att prata med, lätt att skratta med och åt :) osv. Nu när jag liks kom in på det här ämnet kan jag lika gärna skriva en sak som fascinerade oss väldigt mycket på en specialist avdelning som denna. Läkarna fanns närvarande i stort sett hela tiden. Nån av kvällarna hade T svårt att sova och skrek mycket så klockan var närmare tolv på kvällen innan vi fick oss därifrån. Så helt plötsligt där vid halvtolv kom Dr Anders in (det var under helgen ja för han hade jour och var verkligen där dygnet runt, fråga mig inte när han sov och hur han orkade???) och ville bara kolla läget. Han hade sett på hans monitor att T:s kurvor svajade rätt mycke så han ville komma och se hur hon mådde. Så han stannade och pratade och gav oss chans att ställa frågor så där mitt i natten. Det fanns mycket som förgyllde våran, annars lite smått oroliga resa, men det skulle ta evigheter att skriva om det. Under resans gång avverkade jag nästan en hel dagbok. Men en sista jag måste nämna är Dr Mikael på barn här i stan som var helt UNDERBAR när vi kom in på akuten. Lugnet själv och lämnade oss inte en sekund i ovishet! Tänkte lägga in lite bilder därifrån, men återigen är hårddisken inte där jag är så det kommer senare. Men nu ska jag ge mig för den här gången...tack å hej för mig.