Har aldrig varit ett fan av att laga mat, ett nödvändigt ont. Ibland kan det skimra till och vara skoj, men mer sällan än ofta. Självklart är det jag som dag ut och dag in är den som måste förbereda allt och sen stå där vid spisen. Hur jag än jobbar så är det jag som får göra det för M är alltid hemma efter mig. Det är ungefär lika deprimerande som att veta att man har 35 år kvar till pension. Inte för att jag vill bli gammal, men det blir väl nästa gång man får vara långledig. Och det är väl inte säkert att det är jag som måste stå för matlagningen i 35 år till heller. Saker och ting kan ju förändras och sen är ju M 4 år äldre än mig så då är det ju bara 31 år kvar tills han får ta över :) Han lagar dessutom mycke' godare mat än mig så jag har ju nått att längta till. 

Men nu är det dags att ta sig till köket, röra ihop paltsmeten och ställa sig vid spisen igen OCH ha ett gnälligt barn runt benen samtidigt som det andra gör allt för att göra det gnälliga barnet illa...stubinen har redan brunnit!