Japp, nu har vi äntligen fått hem USB-minnet och förstoringarna, fått in bröllopsbilden i tidningen, beställt bilderna, fått in dom i album och fått hem det färdiga bröllopsalbumet. Det blev superbra! Nu är det lite trevligt småpysslande och att fixa ramar kvar. Det är ju så mysigt att titta på korten och minnas...

Blev Heimdall idag då vi vaknade och T var allt annat än bättre. Tack och lov kunde den trevliga doktorn konstatera att hon inte hade fått nått skit i lungorna och hjärtat lät bra (tyckte han kunde lyssna på det också eftersom hon är så risig), ingenting i öronen heller och CRP:n var låg. Så gissningsvis är det bara en riktigt envis förkylning som förhoppningsvis ska börja ge sig. Men tempar gör hon än, 39,5 nu när hon sovit och då var hon inte nöjd med livet! Lilltjompilompan våran!

Valde (???) alltså i fredags att tillbringa en stund av kvällen på akutmottagningen. Det hela började vid halv fem tiden på aftonen när kidsen skulle äta och jag försökte få i T lite mat med jämna mellanrum. Tydligen hade hon andra planer och kastade upp handen och ett finger som for rakt in i mitt öga. När jag fortfarande inte kunde öppna ögat och det värsta smärtan fortfarande var den värsta smärtan vid 19-tiden så ringde jag sjukvårdsrådgivningen. Det var som inget snack om saken utan åk in och kolla så inte ögat tagit skada. Det var ju lättare sagt än gjort, men mamma kom i alla fall och skjutsade mig. Vi landade med rumporna lagom till att IDOL skulle börja så jag kunde ju i alla fall sitta och lyssna på det. Fattades bara chipset, men en Snickers fick duga. Tror jag fick komma in till sköterskan i nån reklampaus för jag missade inte mer än Minnas sista låt, för då kom läkaren. Så innan halv tio var jag inne hos honom och fick bedövningsdroppar i ögat. Efter en stund kunde jag ju öppna ögat utan smärta och han kunde konstatera att jag hade en rätt stor repa på ögat, men som skulle läka av sig självt. Fick med lite bedövning och en annan salva. Kl 22 var jag hemma igen och kunde konstatera att den som nog var tröttast var M och kidsen körde järnet.

Tid på akuten: Ca 1,5 timme

Upplevelse: Intressant att testa att vara blind och bara kunna lyssna på alla runt omkring - sjukvårdspersonal med bruten handled och en annan lätt förvirrad kvinna som jag efter en stund insåg att jag visste vem det var.

Smärta: Enorm som tack och lov hade försvunnit på lördagen.

Men: Har fortfarande inte fått tillbaka synen helt perfekt, men den blir bättre och bättre för varje dag.

Rekommenderar: NEJ