Det behövs inte mycket för att rucka på livet till det sämre. Sömnbristen är alltid påtaglig och behöver bara en liten, liten vindpust för att göra sig markant synlig. Så mer än en liten vindpust och runt 15 cm blötsnö räcker gått och väl för att få mig att vilja skita i allt, krypa ner under täcket igen och bara gråta....

Men man får inte alltid som man vill i livet då det finns andra små liv som hela tiden pockar på ens uppmärksamhet. Det är bara att bädda sängen och fälla tårarna medan man tjurig skyfflar, trycker och kastar snön åt sidan. Det spelar liksom ingen roll att snön definitivt kommer att försvinna så fort vårsolen kikar fram igen eftersom den fortfarande vräker ner och vardagen fortsätter ändå.